En berättelse från Matthew Belmonte, en forskare och universitetslärare med autism om hur det har varit innan han berättade om sin autism visar det tydligt:

”Vissa av mina studenters utvärderingar beskrev mig som arg, oförskämd och reserverad. Först senare insåg jag att min höga, förändrade röst och hållning när jag var ivrig över att argumentera för någonting hade blivit missförstådd för en arg röst och ett konfronterande kroppsspråk. Flera studenter kallade mig också för nedlåtande, vilket ledde till att jag realiserade att när jag fokuserar på att framföra och diskutera innehåll, kan jag inte samtidigt fokusera på att anpassa min röst och tempo och riskerar att bli uppfattad som tillrättavisande och pedantisk. Inför min nästa kurs infogade jag i kursplanen en förklaring för mitt beteende och hur det relateras till autistiska drag.”

Matthew Belmonte: How individuals and institutions can learn to make room for human cognitive diversity: a personal perspective from my life in neuroscience. I: Neurodiversity Studies. A new critical paradigm (2021). Av: Hanna Bertilsdotter Rosqvist, Nick Chown och Anna Stenning. Citatet är översatt från engelska av mig.

Efter det fick han betydligt bättre kursutvärderingar. Han beskriver att han är så passionerad av sitt ämne – en stor styrka i yrket som universitetslärare och forskare. Men det har påverkat andra beteenden. Beteenden som för människor utan autism i större utsträckning sker automatiskt, som till exempel en engagerad röst och ett engagerat kroppsspråk. Belmonte behöver dock medvetet tänka på det – och det blir svårare ju mer passionerad han är.

Lösningen för att reagera på de negativa utvärderingarna? Det blev att informera studenterna i förväg om Belmontes beteende och orsakerna bakom – med andra ord en öppenhet om hans autism. Resultatet blev en större förståelse från studenterna som lättare kunde fokusera på innehållet.

Det visar hur acceptans av olika sätt att bete sig i sociala situationer, kroppsspråk, olika sätt att uttrycka sig, olika nivåer av ögonkontakt, och olika sätt att förmedla och ta in information kan leda till fungerande samarbeten mellan människor med och utan ADHD och autism. En acceptans av att vi är olika kan leda till att vi kan fokusera på det som är det viktiga – i det här fallet att studenterna kan ta del av kursens innehåll utan att bli irriterad på att läraren verkar vara arg och nedlåtande.