Min manifest mot rädslan
Alla människor kan bidra på ett värdefullt sätt till världen. Alla kan bidra till betydande framsteg för den mänskliga, sociala och ekonomiska utvecklingen av samhället (CRPD Inledning, m). Under rätt förutsättningar har människor med normbrytande funktionsvariationer större möjlighet att göra det än människor utan normbrytande funktionsvariationer. Normbrytande funktionsvariationer lär oss något om mångfalden i människors funktionssätt, om vikten av att se individen framför oss, om att hantera olika förutsättningar, om anpassningsförmågan, om sårbarhet, om att kunna överkomma hinder i den fysiska miljön och i attityder, om ömsesidigt beroende, om föränderligheten och oförutsägbarheten i våra funktionssätt, om hur olika omgivningens utformning och andra människors beteende påverka oss och våra möjligheter. Människor med normbrytande funktionsvariationer lär oss om vad det innebär att vara människa. Människor med normbrytande funktionsvariationer lär oss om hur vi kan utforma omvärlden på ett sätt som passar alla bättre, som kräver mindre onödig energi.
Att människor med normbrytande funktionsvariationer idag inte har den platsen i samhället som de har rätt till och som de borde ha för allas bästa beror på rädslan. Människor utan normbrytande funktionsvariationer vet om att de från en sekund till en annan också kan få en normbrytande funktionsvariation. Eller att deras partner kan få det. Föräldrar vet att deras barn kan födas med eller få en normbrytande funktionsvariation närsomhelst i livet. Man vet att sannolikheten att få en normbrytande funktionsvariation är stor om man bara blir tillräckligt gammal. Att hjärnan och kroppen plötsligt inte fungerar som man är van vid, att man själv eller en närstående plötsligt inte längre kan vara lika självständigt och oberoende av andra är skrämmande.
Så skrämmande att man lyckas om och om igen slår bort tanken. Man tänker inte på det. Man vet, men man gör sig inte medveten om det. Man hanterar vetskapen genom att skjuta bort den, som om den inte skulle finnas. Och så går man genom livet genom att låta sig styras av den rädslan. Som konsekvens uppfattar man inte att en normbrytande funktionsvariation inte är lika med lidande, förlust, smärta och hjälplöshet. Det kan innebära allt det. Men det måste inte det. Det kan innebära allt det, men också djupare relationer, nya insikter om vad som egentligen är viktigt i livet, om vad det innebär att vara människa.
Så länge man låter sig styras av rädslan skjuter man inte bara bort vetskapen om att man själv eller en närstående närsomhelst kan få en normbrytande funktionsvariation. Man skjuter också bort allt som kan väcka rädslan till liv, göra den mera medveten. Man skjuter bort människor med normbrytande funktionsvariationer, låter inte de komma närmare i ens liv, man skjuter bort böcker, konst och musik som har producerats av människor med normbrytande funktionsvariationer och/ eller som behandlar normbrytande funktionsvariationer. Man skjuter bort företagare, vetenskapspersoner, politiker, ja, yrkesverksamma i alla kategorier med normbrytande funktionsvariationer – med undantag av de som anses vara ”genier”. Som människa med normbrytande funktionsvariation måste du alltså vara mycket bättre än andra för att bli tagen på allvar.
Så länge man låter sig styras av rädslan tar man bort möjligheter. Möjligheten för sig själv att utvecklas, att lära sig av alla människor som har något att bidra med, att hantera sina rädslor på ett konstruktivt sätt. Möjligheten för människor med normbrytande funktionsvariationer att bidra, att utvecklas, att få sina rättigheter tillgodosedda. Möjligheten för världen att utvecklas, att bli en bättre plats att leva på för nuvarande och kommande generationer, att finnas kvar.
Att inte låta sig styras av rädslan kräver mod. Vad behöver du för att kunna vara modig?