Världen jag drömmer om…

Har du någon gång sett hur någon har dunkat huvudet i väggen? Hur någon har bitit sig själv i armen? Hur någon har slagit sig själv?

Jag har sett det. Många gånger. Som barn hos närstående och som vuxen hos personer som jag som personal hade något ansvar för. Det är alltid hjärtskärande. Det är alltid fruktansvärt att se någon må så dåligt. Så dåligt att den enda vägen att hantera situationen är att tillföra sig själv smärta. Det är extra fruktansvärt när man har bidragit till katastrofala situationen. Man kanske har uttryckt sig otydligt, varit stressad eller sagt något dumt. Och nu står man där och känner sig maktlös. Intuitivt vill man skrika åt personen att sluta. Eller håller fast den så att de inte kan skada sig mer. Men man vet att det skulle göra situationen bara värre. Det skulle öka stressen hos personen, det skulle bli ett intrång i integriteten och skada personen ännu mer. I stället får man hjälpa till att hantera situationen. Vara lugn. Minimera intryck. Finnas där, hur jobbig det än känns. För man vet att det alltid är jobbigare för personen som skadar sig.

Det är hjärtskärande och fruktansvärt. Jag är glad över att det var länge sedan jag var med i liknande situationer. Jag önskar ingen att hamna i liknande situationer.

Samtidigt är jag ödmjuk och tacksam över allt som dessa situationer har lärt mig. De har lärt mig att lyssna noga, med alla sinnen. Att vara medveten om hur människor runt om kring mig mår. Är de stressade? Är de frustrerad? Förstår de vad som händer eller är det någonting som skapar rädsla, frustration, ångest? Genom att ha mött människor som är väldigt känsliga för situationer som känns ohanterliga har jag tränat på att vara lyhörd och närvarande. Jag har tränat på att lyssna aktivt – med alla sinnen. Lyssna på vad en person säger, hur rösten är, hur blicken är och hur kroppsspråket är. Och framför allt hur det förändrar sig hos en person i olika situationer. Det är egenskaper som är viktiga.

Jag önskar att förmågan att vara lyhörd och närvarande skulle vara vanligare. Det skulle lösa många problem på ett effektivare sätt. I stället för att följa mallar som säger vad någon med ett visst sätt att fungera behöver skulle man lyssna på vad individen framför en behöver. Då kan man sätta in åtgärder som faktiskt gör positiv skillnad. Som gör att personen mår bra och kan bidra till samhället med sina styrkor.