Vad jag har lärt mig av kollegor och kunder med normbrytande funktionsvariationer

Jag vet att det är bra att inkludera alla människor oavsett funktionsförmåga på arbetsplatser. Forskning visar på stora positiva effekter på lönsamheten och omsättningen och negativa effekter på personalomsättningen och sjukfrånvaro.

Men jag VET det också. Jag känner det inuti mig. Varför? För jag har sett det, upplevt det, varit med om det så många gånger. Så nu ska jag berätta för dig vilka kompetenser jag har utvecklat, som jag inte i samma utsträckning hade tränat på utan mina kunder och kollegor med normbrytande funktionsvariationer.

Kreativitet

Tillsammans hade vi gjort en plan (kände jag). Vi hade pratat igenom den (tyckte jag). Jag hade svarat på alla frågor (upplevde jag). Ändå funkade det inte. Min kollega gjorde inte vad vi hade kommit överens om. Hon missade nästan alltid flera delar. Jag försökte prata om det med henne men hon kunde inte sätta fingret på vad problemet var. Så jag blev kreativ. Jag gjorde om layouten på planen. Jag synliggjorde den och de olika delarna. Jag skapade markeringar i olika färger och former. Jag skapade roliga kom-ihåg-lappar. Och sedan testade vi. Vi saker fungerade, andra gjorde inte det, andra var överflödiga. Men vi löste problemet! Och jag hade tränat på min kreativitet.

Tydlighet

Jag vet att tydlighet är viktig. Jag har läst böcker om det. Jag har tränat på det. Jag har reflekterat över det för att alltid kunna bli lite bättre. Jag har blivit duktig på att läsa av frågande ansiktsuttryck för att snabbt kunna öka dosen av tydlighet. Men sedan kom pandemin och med den massvis med onlinemöten där man istället för att sitta i ett rum med människor sitter framför en skärm med både sin presentation och många små rutor med ansikten på. Ändå var jag optimistisk. Så när jag började en ny kurs med en ny grupp människor och en deltagare informerade mig om att hen hade ett stort hov av tydlighet och kanske kommer att behöva vara kvar efter lektionerna för att ställa frågor tänkte jag för mig att det skulle nog inte behövas särskilt ofta. Jag brukar ju vara bra på det med tydlighet! Men jag hade fel. Hen stannade kvar många gånger för att ställa förtydligande frågor. Och varje gång slog det mig – ja just ja så hade man också kunnat förstå det! Men med tiden så stannade hen mer och mer sällan kvar – min tydlighet hade förbättrats! Det gav resultat att jag tog varje fråga som ett lärtillfälle.

Fokus på det viktiga

Jag är en driven människa som vill göra mycket och helst allt idag. Så ganska ofta får jag en idé om att skynda genom saker för att hinna med så mycket som möjligt. Men till vilket pris? Om jag skyndar genom en presentation och bara visar mina bilder utan att använda tiden på att beskriva dem kommer en del åhörare missa mitt budskap hel och hållet – de med synnedsättningar. Och alla andra kommer att missa en del av vad jag säger för att de inte samtidigt kan koncentrera sig på att tolka bilden och lyssna på mig. Andra kommer att tolka bilden på ett helt annat sätt än vad jag ville förmedla med den. Mitt budskap kommer inte komma fram. Vad är det som är viktigt på riktigt? Att jag hinner med allt, eller att vi gemensamt utvecklas tillsammans och kommunicerar med varandra? Såklart det sistnämnda. Utan personer med synnedsättningar skulle jag kunna lura mig själv och intala att jag kan lyckas med båda samtidigt. Men det kommer inte att fungera.

Vad har du lärt dig av dina kunder och kollegor med normbrytande funktionsvariationer?