Idag, 8 mars är det internationella kvinnodagen. En dag som instiftades 1910 för att uppmärksamma kvinnors och tjejers situation och ojämställdheten. Men kvinnor är heterogena individer vars livssituation skiljer sig mycket åt trots att det även finns en del gemenskaper. Därför kan det vara bra att inte bara titta på alla kvinnors situation utan även på situationen för en del kvinnor, som delar något mer med varandra än könstillhörigheten – som exempelvis funktionsvariationer. Kvinnor med funktionsvariationer upplever nämligen många gånger en ännu större ojämställdhet än kvinnor i allmänhet.

Att få en diagnos

När det gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (NPF) som uttrycker sig i problem i sociala situationer eller med kommunikationen får pojkar i genomsnitt sin diagnos flera år tidigare än tjejer. Det beror bland annat på att problemen uttrycker sig på olika sätt och att det finns mer kunskap kring uttryckssätten som är vanligare för pojkar. Dessutom är tjejer i genomsnitt bättre på att dölja sina svårigheter under skoldagen. Därför finns det en skillnad i hur lärare beskriver beteende av tjejer och pojkar med neuropsykiatriska funktionsvariationer, men inte i hur föräldrar beskriver det. Men varför är det ett problem? Dels kan en rätt diagnos vara enormt viktig för ens självkänsla och självkännedom – att man får en kunskap om varför man fungerar som man gör och varför man kan uppleva situationer som stora utmaningar trots att de verkar vara helt oproblematiska för andra. Dels påverkar en diagnos också vilket stöd man får av skolan eller andra institutioner.

I skolan

Att tjejer i genomsnitt får en senare diagnos leder därmed till att de senare får adekvat stöd, vilket i många fall är avgörande för att klara skolgången. En del tjejer med NPF-diagnoser som inte har fått adekvat stöd tillräckligt tidig blir utmattad och/eller depressiv och slutar gå i skolan. Det medför givetvis stora konsekvenser både för självkänslan, självförtroendet och för framtidsutsikterna.

På arbetsmarknaden

Cirka 30 % av kvinnor med funktionsvariationer arbetar deltid, jämfört med 23% av alla kvinnor och 10% av män med funktionsvariationer. Dessa skillnaderna påverkar bland annat ens finansiell trygghet. Så har 30 % av alla kvinnor med funktionsvariationer ingen kontantmarginal för att kunna betala oförutsedda utgifter. 22% av män med funktionsvariationer saknar kontantmarginal, och 16% av hela den vuxna befolkningen, där det inte finns några könsskillnader. Följaktligen är risken för fattigdom större för kvinnor med funktionsvariationer än för alla kvinnor eller för män med funktionsvariationer.

Samtidigt kräver jobbet mer av kvinnor med funktionsvariationer. Nära 30% av samtliga anställda känner sig psykiskt utmattad efter arbetet varje vecka. För kvinnor är andelen lite högre. Men för människor med funktionsvariationer är andelen betydligt högre och ligger på 44%. För kvinnor med funktionsvariationer är den ännu högre: Varannan kvinna med funktionsvariationer känner sig regelbundet psykiskt utmattad efter jobbet. Särskilt drabbade är kvinnor med fler än en diagnos – 63% upplever utmattning – och med svåra besvär av oro, ångest eller ängslan – 71% upplever utmattning.

Det är bekant att hög och konstant stress påverkar välmående och hälsa avsevärt, så därför är dessa siffror alarmerande. Hur kommer det sig att de är så höga?

En del av skillnaden kan man förklara med en brist på inflytande på arbetssituationen. Fler kvinnor med funktionsvariationer än allmänheten och än män med funktionsvariationer saknar inflytande över sitt eget arbetstempo. Särskilt drabbad är återigen kvinnor med fler än en diagnos och med svåra besvär av oro, ångest eller ängslan. I dessa grupper saknar var femte kvinna inflytande över arbetstempot. De saknar även i högre utsträckning än andra inflytande över förläggningen av arbetstiden.

Skillnaden kan också påverkas av en brist på anpassad arbetsmiljö i stort, vilket även innebär anpassade arbetsuppgifter, då fler kvinnor än män med funktionsvariationer upplever att deras behov inte blir tillfredsställda.

Hälsan

Bara varannan kvinna med funktionsvariationer uppger att hon har en bra hälsa, jämfört med 90 % av hela den vuxna befolkningen, och 63 % av män med funktionsvariationer. 16 % av kvinnor med funktionsvariationer uppger att de har en dålig hälsa, jämfört med 2 % av hela vuxna befolkningen och 10% av män med funktionsvariationer. Tydliga könsskillnader finns även bland människor med synnedsättningar och med svåra besvär av astma eller allergi. I båda fall är det kvinnor som är i högre utsträckning drabbade än män.

Trygghet

Var tredje kvinna med funktionsvariationer har under ett års tid minst en gång avstått från att gå ut på kvällen då hon har varit orolig för att bli hotat eller överfallen. Bland alla kvinnor är andelen 20 % och bland män med funktionsvariationer 10%. Både kvinnor och män med funktionsvariationer är i högre utsträckning utsatt för våld och hot än andra.

Tjejer och kvinnor upplever många problem i många livsområden. Listan kan göras ännu längre. Uppskattningsvis lever 1 491 000 kvinnor över 16 år med funktionsvariation i Sverige. Ungefär lika många människor bor i Skåne. Det är dags att vi alla skaffar oss mer kunskap om hur det är att leva som kvinna med en funktionsvariation, så att läkare kan sätta rätt diagnos, skolan kan erbjuda adekvat hjälp, arbetsgivare, chefer och kollegor kan anpassa arbetsmiljön och tryggheten kan öka.

Källor

https://specialpedagogik.se/skolan-och-varden-missar-flickor-med-adhd/ (Länken öppnas i en ny flik).

SCB:s undersökningar av levnadsförhållanden (ULF/SILC) år 2016-2017

Myndigheten för delaktighet, 2016: En jämställdhetsanalys av levnadsvillkor och delaktighetsmöjligheter – för personer med funktionsnedsättning