(Livs)farliga myter – Våld mot kvinnor med normbrytande funktionsvariation

A: ”Varje månad när socialen har betalt ut pengar ringer tre män på min dörr. Dom har köpt sprit för pengarna och är fulla. Dom tränger sig in i min lägenhet. Sen drar dom in mig i sängkammaren, en stannar kvar och så stängs dörren. Han tvingar mig till ’det’ och när han är klar kommer nästa och sen den andra.”

B: ”Varje månad säger du, samma sak, men varför öppnar du dörren?”

A: ”Men det är väl klart om någon ringer på dörren måste man öppna annars är man oartig.”

B: ”Har du pratat med din kontaktperson här?”

A: ”Nej, men det förstår du väl. Vad skulle dom tro, jag är ju sjuk i huvudet så dom skulle bara tro att jag inbillade mig och att jag fått för mig det hela i min fantasi. Jag vill inte bli inlagd.”

Anita Bengtsson-Tops, professor i vårdvetenskap, har forskat om personer med psykisk funktionsnedsättnings erfarenheter av övergrepp. Ovanstående citat är ett utdrag från en dialog mellan en 70-årig kvinna med psykossjukdom (A) och intervjuaren (B). (1) Idag, 25 november är det internationella dagen mot våld mot kvinnor. En av tre kvinnor i EU över 15 år har upplevt fysiskt våld eller sexuella övergrepp och i de allra flesta fallen är förövarna manliga. (2)

Men vissa grupper kvinnor är faktiskt ännu mer utsatta. En är kvinnor med normbrytande funktionsvariationer. En dansk studie har visat att var tionde kvinna med omfattande fysisk funktionsnedsättning har blivit utsatt för våld bara under 2012 (3). Andra studier visar att kvinnor med normbrytande funktionsvariationer blir både oftare och under längre perioder utsatt för våld jämfört med kvinnor utan normbrytande funktionsvariationer (3, 4). Våld mot kvinnor med normbrytande funktionsvariationer är många gånger särskilt komplext. Det kan rikta sig mot själva funktionsvariationen, t.ex. kan förövaren gömma medicin eller hjälpmedel eller vägra ge det behövda stödet. Våldet kan också utnyttja livssituationen som personen med normbrytande funktionsvariation befinner sig i på grund av funktionsförmågan eller bristande anpassningar i samhället. (3, 4) Till exempel råder det en brist på kognitiv tillgänglig sexualupplysningsmaterial, vilket gör kvinnor med intellektuella funktionsnedsättningar särskilt sårbara för sexuella övergrepp. Ett annat exempel är kvinnor med rörelsenedsättningar som kan vara beroende av någon annan för att kunna komma till jobbet eller till närmaste affären om kollektivtrafiken inte är tillgänglig. Många gånger är förövaren en närstående person, oftast partnern. Det gäller samtliga kvinnor. Men för kvinnor med normbrytande funktionsvariationer finns det också många fall där förövaren är kvinnans personal, eller både partner och personal i samma person. (4)

Kanske tänker du nu – hur är det möjligt? Det finns väl ingen som skulle vilja göra illa en person med normbrytande funktionsvariation? Och säkerligen ingen som jobbar eller är i en relation med den personen, de måste ju vara omsorgsfulla hjältar som ställer upp?

Om du tänker så, är du inte ensam. Men tyvärr ser realiteten inte ut så. Det finns flera myter om personer med normbrytande funktionsvariationer och vissa myter säger emot varandra. Myt 1: Människor med normbrytande funktionsvariationer är naturligt kärleksfulla och goda. Myt 2: Människor med normbrytande funktionsvariationer är aggressiva och krävande. Myt 3: Människor med normbrytande funktionsvariationer är asexuella och kan inte ha relationer. Myt 4: Personer med normbrytande funktionsvariationer är hypersexuella och kan inte kontrollera sin sexualitet. Myt 5: Personer med normbrytande funktionsvariationer kan inte uppleva kränkningar. Myt 6: Personer med normbrytande funktionsvariationer kan inte skilja mellan verklighet och fantasi.

Gemensam har alla myter att de bidra till att våld mot kvinnor med normbrytande funktionsvariationer osynliggörs, att utsatta kvinnor inte vågar berätta om våldet (se det inledande exempel) och att personal som träffar kvinnorna inte får rätt utbildning och stöd för att bemöta våldsutsatta kvinnor med normbrytande funktionsvariationer. (1, 3, 4)

Siffrorna visar tydligt att den situationen behöver ändras (ännu tydligare blir det om man funderar på hur stort mörkertalet antagligen är).

Jag avslutar därför med tre råd om saker som måste göras:

1. Det finns ett skyddssystem för kvinnor som har blivit utsatta för våld bestående av kvinnojourer och skyddade boenden. Vi måste säkerställa att systemet är både fysiskt och kognitivt tillgängligt. Kan en kvinna som sitter i rullstol komma in i boende? Har personalen kunskap om hur man kan bemöta kvinnor med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar på bästa sätt? Hur kan man stödja den 70-åriga kvinnan med psykisk funktionsnedsättning att bedöma risker och hantera sin situation?
2. Även rättssystemet måste vara fysiskt och kognitivt tillgängligt för kvinnor med funktionsvariationer.
3. Personal som träffar kvinnor med funktionsvariationer behöver ha kunskap om hur våld kan uttrycka sig och hur man kan reagera när man misstänker att en person har blivit utsatt för våld.

Källor:

(1) Anita Bengtsson-Tops: Våld mot kvinnor med psykisk funktionsnedsättning på grund av psykossjukdom. I: NCK: Rapport Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. 2013

(2) https://www.svd.se/ett-land-gar-mot-strommen–vald-mot-kvinnor-minskar. [öppnas i en ny flik] 2019

(3) Nordens Välfärdscenter: När samhället inte ser, hör eller förstår. Könsrelaterat våld och funktionshinder. 2016

(4) Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. I: NCK: Rapport Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. 2013