Inget likhetstecken mellan normbrytande funktionsvariationer och ett sämre liv
”Om du har ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos kan du inte bli polis. Polisarbetet innebär många speciella och oförutsägbara situationer, i många olika miljöer, där det ställs höga krav på vilka beslut som ska fattas och hur man agerar.” (1)
”Andelen barn som föddes med Downs syndrom (trisomi 21) minskade markant under 2015–2016. Detta beror på en ökande frekvens aborter av foster med trisomi 21. Andelen barn som föddes med Downs syndrom i förhållande till det förväntade antalet skiljde sig kraftigt åt beroende på i vilket län kvinnan var bosatt. I Östergötland, Stockholm och Örebro föddes 20 procent av det förväntade antalet. Motsvarande andelar var under samma period 80 procent i Gävleborg, och 70 procent i Blekinge och Västerbotten.” (2)
Funkofobi yttrar sig på olika sätt och vis. Enkelt uttryckt betyder funkofobi negativa, generaliserande tankar om människor med normbrytande funktionsvariationer som påverkar beslutsfattande och handlingar. Funkofobi leder till mer eller mindre förödande konsekvenser för individer och samhälle. Vissa blir fråntagna sitt drömyrke, och samhället går miste om duktiga poliser samtidigt som polisyrket är ett av de mest kompetenstörstiga yrken. Andra får inte möjlighet att se jordens ljus och människan som art inskränker sin egen mångfald och berövar sig själv möjligheten att utvecklas. Och det är bara två exempel av ett enormt utbrett problem.
Varför skadar vi oss själva och andra på det sätt? Många gånger när det argumenteras för tillgänglighetsåtgärder påminnas vi om att alla kan få en normbrytande funktionsvariation när som helst, och att risken för det ökar ju äldre vi blir. En skrämmande tanke, så skrämmande att den nästan är lamslående. Och just därför får argumentet alldeles för sällan något utfall. Du vet om det, men tanken att just du skulle exempelvis kunna hamna i rullstol är inte hanterbar – och slås bort igen. Trycks undan. Vetskapen ignoreras. Med varje gång man blir påmind blir det dock svårare att ignorera tanken och det är därför man försöker att undvika att bli påmind. Följden av det? Man distanserar sig från människor med normbrytande funktionsvariationer. När man inte kan distansera sig från människorna tar man åtminstone avstånd från funktionsvariationen. Det leder till att många personer med normbrytande funktionsvariationer har fått höra kommentarer som: ”Jag tänker inte på dig som handikappad/ funktionsnedsatt/ funktionsvarierad, för mig är du Kim/ Maria/ Paul.”
I samma ögonblick som man distanserar sig från (människor med) normbrytande funktionsvariationer för att hantera sin egen rädsla kliver man in i en ond cirkel: Distansen leder till man lär sig ingenting nytt om funktionsvariationer. Man fråntar sig själv möjligheten att inse att själva utgångspunkten som gjorde att man blev rädd är fel: Det finns nämligen inget likhetstecken mellan normbrytande funktionsvariation och ett dåligt liv. Det finns inte heller ett likhetstecken mellan normbrytande funktionsvariationer och avsaknad av kompetenser. Tanken att man själv skulle kunna få en normbrytande funktionsvariation behöver inte alls vara så skrämmande att den lamslår en. Det är dags att kliva ut ur den onda cirkeln och börja se normbrytande funktionsvariationer och potentialen som de bär för samhället och mänskligheten.
Länkar öppnas i en ny flik