Att viska och att missförstå varandra – och vad man kan lära sig av det om autism

31 mars 2021

Minns du viskleken? Någon säger en mening och för varje ny person som får höra och vidarebefordra den förändras innebörden en aning. Till slut har meningen blivit något annat. Viskleken är en rolig lek som samtidigt berättar mycket om hur vår mellanmänskliga kommunikation fungerar. Den är känslig för brister, misstag och missförstånd – oavsett vem det gäller. Kommunikation är svårt för alla.

Det sägs dock att det är extra svårt för en del människor. En grupp som sägs ha det svårt med kommunikationen är människor med autism. De ”har begränsningar i social kommunikation”. Så står det till exempel på Kunskapsguiden.se, ”en webbplats som samlar kunskapsstödjande produkter från Socialstyrelsen, andra myndigheter och aktörer. Här hittar du som arbetar inom socialtjänsten eller hälso- och sjukvården stöd och vägledning för dig och din verksamhet.” (kunskapsguiden.se)

Så om jag ber dig att föreställa dig tre grupper som kör viskleken – i grupp 1 har alla autism, i grupp 2 har ingen autism, i en tredje grupp har hälften autism: Vad tror du vilken grupp presterar sämst, det vill säga i vilken grupp förändras meningen mest?

Utifrån Kunskapsguidens uppfattning om autism (som återfinns i många läroböcker och forskningsartiklar) borde grupp 2 prestera bäst, grupp 1 sämst och grupp 3 någonstans i mitten. Eftersom autism innebär begränsningar i kommunikationen borde kommunikationen fungera sämre ju fler människor med autism är inblandade i den.

En studie har dock testat exakt detta och resultaten är förvånande. Det är inte grupp 1 som presterar sämst. De facto presterar både grupp 1 och 2 lika bra, och grupp 3 presterar sämst. När människor med autism kommunicerar med varandra fungerar kommunikationen alltså lika bra som när personer utan autism kommunicerar med varandra. Missförstånd blir först vanligare när personer med och utan autism kommunicerar med varandra.

Det finns en teori, formulerat av forskare med autism, som backar det empiriska resultatet. Teorin kallas för double empathy problem och påpekar att det upplevda kommunikationsproblemet i möten mellan människor med och utan autism är ett dubbelt problem som uppstår från båda håll: Eftersom människor med och utan autism tar in och bearbetar information på olika sätt uppstår kommunikationssvårigheter.

Det är alltså inte människor med autism som har begränsningar i social kommunikation, utan begränsningarna uppstår i kommunikationen mellan människor med och utan autism. Hur påverkar det ditt sätt att tänka om autism, att bemöta människor med autism och att kommunicera med andra med och utan autism?

Källhänvisningar och mer att läsa: